Universum och oändligheten.

Idén om universums skapelse är enl. mig en produkt av särskilt livlig fantasi och människans tro på en betydenhet av sin egen skepnad och existens.

Att självförtroende kan vara en fördel då det gäller jordbundna aktiviteter och liknande trivialiteter står utom allt tvivel, men vetenskapen av idag då det gäller det större formatet talar ett annat språk. Vi människor bör tänka om, vi är inte längre den store skaparens avbild, vi är en vanligt förekommande fyrbent varelse, som rest sig på bakhasorna. Vad som däremot är sant är, att vi besitter en intelligens, stor nog att kunna se bortom horisonten. Uppfattningen att vårt universella utrymme skulle vara resultatet av en skapelse ter sig direkt löjeväckande. Jag vågar faktiskt gå så långt, att tanken om Big Bang kommer att följa skapelsemyten i graven.

I det nära grannskapet ser vi idag nya solar och planeter födas och dö. Därvid faller idén om skapelse en gång för alla. Big Bang kräver homogenitet, men tyvärr så ser universum annorlunda ut. Universum är tomrum omgivet av galaxhopar och åter tomrum, vilket återupprepas, galaxhopar av dimensioner som får den mest självsäkre att svettas av bara tanken. Det är inget fel att vända blicken mot himlen, men då bör du göra det av nyfikenhet och fördjupa dig i rymdvetenskapen, det är vad jag gör ständigt.

/Hilberth