Snövit och de sju...

När åtminstone jag åser det påvliga patraskets framfart, reser sig raggen vare sig jag vill eller inte. Inte för att jag har något till övers för nickande, knägående eller böneskrälare av skilda digniteter, men jag säger som Hermansson: "Det får väl vara nån djävla ordning i församlingen". Har vi redan glömt läxan, sen den snorbromsprydde, tredje rikets frälsare upppmanade judar, zigenare, bögar och flator att ta med sig alla värdeföremål och infinna sig för den slutliga lösningen? Man kan ju bli mer än förbannad då den där med soppskålen på skallen ger en med hitleridéer sitt beskydd. Tänka sig att människor kan bli så till den grad renrakad på allt vad förnuft heter, att de viger sitt liv åt en fabelskapelse och terroriserar folk med skrifter som har sämre trovärdighet än den om snövit och dvärgarna.

Jag är gammal nog att ha åhört det raspiga skriket av herr Fuhrern och hans vanvett rå han flirtade med påvekyrkan i slutet av trettitalet. Och nu står en sån där herrens herde och förnekar eländet och får därtill beskydd av en så kallad religiös stormakt, inte större än mitt potatisland. Jag säger bara: Fy fan. Nej, vet ni vad gott folk, det är mer än hög tid, att vi går in i religiositetens dunkla och mögliga tillhåll och visar omvärlden vilket satans garnityr de ruvar på.

/Hilberth