Påskaffekten

Ja, så var vi där igen och rotar bland soporna under kyrkans valvbågar i jakt på den rätta tron. Påsken är ett sånt tillfälle, då vi kan rulla runt i de själsliga spyorna och riktigt smörja in oss i allehanda avskräden i helighetens köckennöddingar. Väl preparerade, åtminstone på insidan, är vi sålunda redo att gå vidare i livet, att hellre dö än att tänka.

Hur har det egentligen gått till, att vi fått in detta vanvett i vår tillvaro? Jo,så här: I den handbok som de heliga blåstirrar i och hämtar sitt livselixir ur står skrivet, att en messias skall födas och det gjorde det ju som bekant, eller rättare sagt, de såg till att han föddes. Sen tog de livet av honom, bara för att sen i stor affekt beklaga. I 2000år har kristendomen bedrivit sin propaganda för att få oss att känna en speciell form av dåligt samvete (syndakänslan). Att känna sig syndig är en formellt föreskriven plikt. I kristendomen består brottet inte primärt i den skada man åstadkommer, utan i upproret mot det där de kristna kallar Gud. Det är det personliga sinnelaget som är den egentliga ondskan. Du ska erkänna dig som förkrossad syndare inför härskaren eller hans sändebud (som bör ha testiklar), detta uttrycker föredömligt kristet samvete. Här blir etiken ett offentligt apspel, där yrkesrepresentanter trumpetar ut sin föredömliga men betydelselösa omtanke om allt och ingenting.

/Hilberth