Skogsvård

På lingonröda tuvor och villande mo, trallade folk förr om åren. Nu är de borta, både de lingonröda tuvorna och trallande jäntorna. Idag ser vi stora åbäken i skogarna, markberedare kallas de. Flickorna är utbytta mot grabbar med hår på bröstet som spottar brunt. Istället för tuvor ser vi blottlagd morän och snustorr sand i vilken står slokande plantor, ättlingar till de besjungna furorna, varav det idag, i bästa fall, återstår en eller annan rutten trädrot. Detta kallas SKOGSVÅRD. Lingonriset då: Vart f-n har det tagit vägen? Dött, visset naturligtvis. I dess ställe har vi ett spretigt marktäckande elände, ett slags gräs som till och med älgen ratar. Vad som återstår idag är någon enstaka torraka, en fallfärdig halvrutten gran. Har du tur kan du höra hesa kraxanden i toppen av eländet, det är göken som gör ett försök till galande. Till och med den stackaren har tappat modet.

Det är vad som återstår av den tärande landsänden. Det enda som uppskattas är möjligen att Norrland finns där, för annars hade det ju varit ett stort hål.

Detta är vad jag ser i de gamla tassemarkerna, storkapitalets triumf.

/Hilberth