Hilberth på strövtåg

Ibland händer det att jag tar en tur per fot längs de månghundraåriga stigarna i den del av Sverige som de stora bestämmarna har beslutat kalla tärande. Omvänt är naturligtvis de stores tillhåll närande, liksom beslutare själva. Hoppsan!! Här tar stigen slut, vatten, vatten här är bara vatten. Den gamla stigen försvinner ner i böljan. Till vänster 1km bort skymtar dammen med luckor och de närande fallhöjderna. Nej för f-n: Vad är det jag i min enfald tänker? Tärande heter det ju. Allt i norrland är tärande. Men vänta lite..., det kanske inte är så tokigt ändå. Sett ur norrländskt perspektiv, är ju varje kilowatt som knallar iväg åt Stockholmshållet tärande. Plötsligt hörs ett åskliknande muller, jag är åter i den tärande verkligheten. Jag stapplar vidare bland stubbar efter hundraåriga furor och ser då ytterligare ett tärande exempel: Man spränger det kostsamma berget, krossar och fraktar ett stycke av den besvärliga landsänden i sydlig riktning. Det skall bli en slitstark ytbeläggning på en genomfartsled i Stockholm.

/Hilberth